Saussure skilde mellan

• la parole
  det enskilda yttrandet,
  den individuella texten, skulle vi kunna säga
  
• la langue
  hela språksystemet
  som är överindividuellt
  och som avgör vilka enskilda yttranden (la parole)
  som är korrekta och vilka som inte är det

För att bättre förstå vad Saussure och hans efterföljare menar, när de hävdar att varje tecken får sin betydelse av sin plats i systemet ska jag ge några exempel på grundläggande begrepp inom lingvistiken:

• Fonem
  kallar man minsta "betydelseskiljande" enhet i språket.
  Fonemen utgör således språkets minsta delar
  men de ska inte ses som atomer
  eftersom de alltså inte hämtar sin betydelse
  från några egna "inre" egenskaper
  utan i förhållande till de andra delarna,
  sin plats i strukturen.
  Att fonemen är betydelseskiljande innebär
  att det är med hjälp av dessa man skiljer en betydelse från en annan.
  Det som skiljer orden
  
  • skal
  • skall

  från varandra är de fonem som representerar de två olika a-ljuden

  • /a/    kort a-ljud
  • /a:/   långt a-ljud

  Ett fonem framstår alltså i förhållande till andra fonem.
  Jämför också ordpar som bok/bock, gåta/kåta, sil/sill

  Morfem
  kallar man minsta "betydelsebärande" enhet i språksystemet.
  Med utgångspunkt i deras betydelse och funktion skiljer man mellan:
  

  • grammatiska morfem som markerar sådant som
    • bestämdhet: flick - an
    • numerus: flick - a; flick - or
    • kasus: flickor - s; flickorna - s
    • komparativ: tyst - are; tyst - ast
    • adjektiv: flick - aktig
    • substantiv: flickaktig - het
      
  • semantiska morfem/ rötter:
    som t ex flick i exemplen ovan,
    men också egna ord som dum, golv, häst

När det gäller hela ord får även dessa ofta sin betydelse av sin plats i förhållande till andra ord som ingår tillsammans med dem i samma mening, vilket följande exempel visar:

• Han sågade boken (i sin recension).
• Han sågade upp boken (som grannen hade fällt åt honom).

Strukturalister ser alltså språket som ett system av åtskillnader.
De har alltså inte

• en atomistisk syn på språket,
  som skulle innebära att språket förstods
  som uppbyggt av betydelsebärande delar,
  där varje del fick sin betydelse utifrån sina egna bestämda egenskaper,
  så att säga inifrån sig själv.

utan i stället

en strukturalistisk syn på språket
som innebär att språket förstås utifrån delarnas samspel,
betraktas som ett system av skillnader

Under 1960- och 70-talet framstod strukturalismen i Frankrike, som en filosofisk rörelse, som protesterade mot den subjektsfilosofi, som t ex Sartre representerade med sin existentialism.

Det som styr människans tankar och handlande är inte det transcendentala jaget,
som redan Kant hade tänkt och med det menat att vårt tänkande styrs av
åskådningsformer och tankekategorier,
som tvingar oss att uppfatta verkligheten på ett bestämt sätt.

Det transcendentala är det som föregår erfarenheten och betingar dess karaktär,
alltså det som formar erfarenhetskunskapen, gör att vi erfar som vi gör.

För de franska strukturalisterna var det i stället överindividuella strukturer som styrde individens tänkande och en sådan överindividuell struktur är enligt dem  språket.

För att förstå hur vi uppfattar verkligheten, hur vi tänker och värderar, gäller det alltså enligt strukturalisterna inte att komma åt det transcendentala jaget, som fenomenologerna ansåg, utan att finna de överindividuella, kollektiva strukturer, som styr vårt tänkande.

En av de första var Claude Lévi-Strauss som var antropolog och som i sina undersökningar försökte visa hur också olika folks sedvänjor, myter och föreställningar
kan ses som språk med var sin bestämd grammatik.

Han studerar släktskapsförhållanden i primitiva samhällen och drar följande slutsatser:

• släktskapsförhållanden är betydelseåtskiljande på samma sätt som fonemen
  
• de får sin betydelse av att ingå i ett speciellt system
  
• detta system är en kollektiv, omedveten bildning

De ryska formalisterna kan i mycket ses som föregångare till dem som i Lévi-Strauss efterföljd försökte förstå och tolka litterära texter som system och strukturer. Redan 1928 publicerade Vladimir Propp sin studie av den ryska folksagan, där han blottlade dessa "undersagors" berättarstruktur och jämförde den med strukturer i urgamla religiösa myter, som t ex Rigvedan som är den äldsta bevarade källan inom hinduismen.

Han menar alltså att dessa strukturer är överindividuella
och har format den ryska undersagan.

Propps text ingår i Form och Struktur - Litteraturvetenskapliga texter i urval av Kurt Aspelin och Bengt A: Lundberg (Pan/Norstedts, 1971) och det är till den boken jag refererar i min korta hänvisning.

Propp tycker sig finna följande handlingsmönster som genomgående i de ryska undersagorna:

1. Kungen sänder Ivan efter prinsessan. Ivan ger sig iväg.
2. Kungen sänder Ivan efter ett sällsynt föremål. Ivan ger sig iväg.
3. Systern sänder brodern efter läkemedel. Brodern ger sig iväg.
4. Styvmodern sänder styvdottern efter eld. Styvdottern ger sig iväg.
5. Smeden sänder drängen efter en ko. Drängen ger sig iväg.

Propp för följande resonemang:

"Bortsändandet och bortdragandet utgör konstanta (min markering) storheter. De bortsändande och bortdragande personerna, motiveringen för bortsändandet osv. är däremot variabla (min markering) storheter. Sökandets olika etapper, tillstötande hinder osv. kan också de utgöra i grunden ensartade företeelser utan att därför sammanfalla till det yttre. Personernas olika funktioner kan avgränsas från varandra. Undersagan rymmer allt som allt trettien funktioner. Vissa sagor saknar några funktioner, men detta inverkar inte på ordningsföljden hos de återstående. Tillsammans bildar funktionerna ett gemensamt system, en komposition (min markering)."

Umberto Eco (för en del kanske känd som författaren till Rosens namn, som sedan filmades med Sean Connery i huvudrollen) har på ett liknande sätt undersökt Berättarstrukturerna hos Ian Flemming och jag utgår från uppsatsen med samma namn (också den i Litteraturvetenskapliga texter, red Aspelin, Lundberg, a.a.) i det följande:

"Flemings romaner förefaller vara uppbyggda på en rad fasta motsättningar som tillåter ett begränsat antal omflyttningar och växelverkningar. Dessa motsatspar utgör invariabla (oföränderliga) storheter, och omkring dem kretsar underordnade par som utgör varianter av dem; dessa är olika i de olika romanerna.

Här nedan har vi isolerat fjorton par. Fyra av dem kontrasterar fyra roller enligt diverse kombinationer, medan övriga framställer motsättningar mellan värden, vilka på olika sätt inkarneras (förkroppsligas) av de fyra grundkaraktärerna. De fjorton paren är:

a) Bond - M
b) Bond - Den Onde
c)  Den Onde - Kvinnan
d) Kvinnan - Bond
e) Den fria världen - Sovjetunionen
f) Storbritannien - Icke-anglosaxiska länder
g) Plikt - Uppoffring
h) Lystnad - Ideal
i) Kärlek - Död
l) Risk - Programmering
m) Prakt - Brist
n) Undantagsnatur - Måtta
o) Perversion - Renhet
p) Lojalitet - Illojalitet"

(det fetstilta är mitt tillägg liksom den förklarande parentesen)

Här blottlägger alltså Eco vad han ser som Flemings berättartekniska (narrativa) struktur och i resten av uppsatsen går han igenom samtliga dessa element och visar hur de används i Flemings alla böcker om agent 007 (som ju för övrigt spelades av just Sean Connery i de första filmerna).

Som filosofisk rörelse fick strukturalismen en ganska kort livstid och efterträddes av poststrukturalismen eller dekonstruktivismen, men som metod att kartlägga t ex berättarstrukturer i enskilda verk, en författares hela produktion eller en hel genre är den ett användbart verktyg. Dess kriterier är inomtextliga.