Renässansen

Några grundläggande verk, begrepp och tankar:

Renässans
"återfödelse"
den antika konsten liksom människan
tänktes återfödas efter medeltidens dunkel.
Begreppet är samtidens
och får ses som en reaktion mot den föregående tiden.
En "typisk renässansmänniska" ansågs:
"allsidigt begåvad, dynamisk, kritisk, individualistisk och livsbejakande".
Ny världsuppfattning
den medeltida geocentriska världsbilden ersätts av en heliocentrisk:
- Geocentrisk världsbild
  den antika synen förmedlad av Aristoteles.
  Jorden är universums centrum
  kring vilken allting snurrar i sfärer.
  Undet månen i den sublunära världen
  är allt sammansatt av de fyra elementen:
  Jord, luft, eld och vatten.
  Förändringar orsakas av fyra lagar,
  den viktigaste av dem är ändamålsorsaken.
  En sten som släpps faller till jorden
  eftersom den består mest av elementet jord
  och söker sin naturliga plats vid jordens yta.
  
  Över månen råder andra lagar
  där finns det femte elementet: etern.
- Heliocentrisk världsbild
  den nya synen förmedlad av Kopernikus.
  Solen är centrum
  kring vilket jorden och himlakropparna snurrar.
  (denna uppfattning företräddes under antiken av Aristarkos)
  
  Demokritos atomlära från antiken kommer också till heders igen
  (den hade förkastats av Aristoteles)
  och fysiska tings förändringar
  förklaras endast med hjälp av verkande orsaker.
Empirismen
som grundar kunskap och vetande
på sinnesintryck och erfarenhet blir allt viktigare.
Nu prövar man teorier mot iakttagelser
och den heliocentriska världsbilden stämde bättre empiriskt
än den geocentriska.
Flera litterära verk ger uttryck för en tilltro till empirismen:
- Cervantes Don Quijote
  ställer mot varandra två personligheter
  huvudpersonen och hans väpnare Sancho Panza.
  Don Quijote har en förebild till hur han skall tolka världen,
  nämligen de gamla riddarromanerna,
  medan Sancho Panza använder sig av sina sinnesintryck,
  när han avgör att väderkvarnarna
  är just väderkvarnar och inte jättar.
  Man kan därför säga att dessa båda herrar representerar:
  - dogmatikern
    den som tror på gamla lärosatser utan att pröva dessa mot verkligheten
  - empirikern
    den som bedömer verkligheten efter hur den framstår för honom genom hans sinnesintryck
  Men man kan också se dem som:
  - idealisten
    den som lever för höga ideal
    oavsett hur den krassa verkligheten ser ut
  - realisten
    den som anpassar sig efter hur verkligheten är
- Rabelais böcker om Gargantua
  Gargantua får en uppfostran som grundar sig på
  experiment och praktik
  inte själlös utantillärning och korvstoppning.
Drama
- Shakespeare
  bryter ofta mot Aristoteles regler för dramat,
  som krävde en hög och värdig stil
  samt en sammanhållen handling.
  Dramerna är rika på bihandlingar
  och kan utspela sig på olika platser
  och ha en utsträckt tid.
  De rymmer ett myller av gestalter,
  höga som låga
  och blandar friskt ädla motiv med burleska inslag.
  Versmåttet är ofta blankvers.
  De kan delas in i fyra grupper:
  - krönikespel
    historiska dramer från äldre engelsk tid
    (Richard III)
  - komedier
    (Så tuktas en argbigga, Tettondagsafton)
  - sagospel
    (Midsommarnattsdröm, Stormen)
  - tragedier
    (Hamlet, Macbeth)
- Racine
  hämtar motiv från de antika dramatikerna
  och håller sig till Aristoteles regler
  - Fedra
    bygger på Euripides Hippolytos
- Molière
  skriver komedier
  där huvudpersonen ofta är monoman
  dvs besatt av en tanke.
  Inte sällan vill pappan gifta bort sin dotter
  så att han själv skall gynnas av giftet.
  Huvudpersonen är en karikatyr
  mot vilken sunda förnuftet ställs
  förkroppsligat i en tjänstekvinna, en hustru eller en bror.
  Versmåttet är alexandrin.
  Titlarna avslöjar i regel mycket om karaktärerna:
  - Den girige
  - Den inbillade sjuke
Stiernhielms Herkules
är en allegori och en lärodikt
för unga svenska adelsmän i den unga stormakten Sverige.
Huvudpersonen Herkules står vid skiljevägen
och möter fru Lusta och fru Dygd som båda försöker förmå honom att välja just deras väg i livet.
Versmåttet är hexameter.
Stiernhielm var också, vad man i dag brukar kalla språkpurist
i den bemärkelsen att han vände sig emot att svenskan
lånade in så många ord från franskan.
De tyska accepterade han eftersom han ansåg att svenskan och tyskan var
"twå fullbördige systrar"
Han menade att många av dessa franska lånord
kunde ersättas med fornsvenska, so fallit ur bruk.
Han använde alltså många sådana gamla fornsvenska ord i lärodikten Hercules.
Han bifogar en ordlista till dikten med förklaringar
Några exempel på ord som Stiernhielm lyckades blåsa liv i och som vi fortfarande använder är med modern stavning:
- arla, alster, fräck, flock, godlynt, gladlynt, snille, slöjd, tärna, tryta, yrka
  (källa: Gösta Bergman, Kortfattad svensk språkhistoria, Bokförlaget Prisma, 1970)