|
| |
Text indelad i versrader kallas vers.
Versen kan antingen vara stikisk eller strofisk.
- Stikisk innebär att versraderna följer på varandra omedelbart.
Iliaden och Odysséen är exempel på verk med stikisk vers
(dvs utan regelbunden strofindelning)
- Strofisk innebär att versraderna delas upp i grupper om ett bestämt
antal rader i varje grupp.
Den sapfiska strofen, uppkallad efter den antika skaldinnan,
är fyrradig (och varje rad har ett betämt rytmmönster).
Den strofiska dikten sjöngs till lyra;
därav namnet lyrik.
Metrik är den lära eller vetenskap som beskriver versens
beståndsdelar.
Metriken ingår ofta i en poetik, som behandlar reglerna för
diktkonsten
och omfattar grammatik, retorik, stilistik
och metrik.
Metriken utvecklades således redan under antiken.
Den antika versen är ursprungligen oskiljaktig från musiken.
Ingen idag vet hur den tidens musik lät,
men många tror att framförandet något påminde om hur moderna "rap"-texter
presenteras.
I klassisk grekiska och latin skilde man på långa och korta stavelser.
I de moderna europeiska språken talar man i stället om betonade och obetonade
stavelser.
Man skiljer på olika versfötter.
En versfot består av en betonad och en eller flera obetonade stavelser.
De vanligaste versfötterna är:
- jamb
en obetonad och en betonad stavelse
ex: i dag, goddag, isär
skrives: s S
(obs ordet "jamben" är en troké, se nedan)
- anapest
två obetonade och en betonad stavelse
ex: festival, internet, analys, anapest
skrives: s s S
- stigande peon
tre obetonade och en betonad
ex: geometri, rörmokeri, hypokondri, vetebullslängd
Dessa tre versfötter ingår i stigande vers,
där varje versrad inleds med obetonad stavelse
- troké
en betonad och en obetonad
ex: hela, Erik, ruta
skrives: S s
(obs ordet "troké" är en jamb)
- daktyl
en betonad och två obetonade
ex: blommorna, staterna, drivorna, flickorna
skrives: S s s
(obs ordet "daktyl" är också en jamb)
- fallande peon
en betonad och tre obetonade
ex: sopptallrikar
skrives: S s s s
(som märkes egentligen inte så vanlig)
Dessa tre versfötter ingår i fallande vers,
där varje versrad inleds med betonad stavelse
Dessutom
- spondé
två betonade
ex: tvåtakt, livboj, nötbrun, vitlök
skrives: S S
Rim förekommer vanligen i slutet av versraden.
Man skiljer mellan:
- enstaviga eller manliga
ex: man-kan, klok-bok, tak-sak
- tvåstaviga eller kvinnliga
ex: kvinna-rinna, läsa-väsa, saga-klaga
- trestaviga eller löpande
ex: löpande-köpande, rappande-knappande
Rimflätningen angör hur orden rimmar
- aa bb
parvis rimmad vers
- abab
första raden med tredje och andra med fjärde
- abba
först med fjärde och andra med tredje
Det finns många sinnrika varianter vid sidan av dessa vanligast förekommande.
Vissa mönster för en dikts metriska uppbyggnad har utkristalliserats i olika tider
och kulturer.
De vanligaste versmåtten i den västerländska litteraturen är:
- alexandrin,
sextaktig jambisk vers,
oftast stikisk med omväxlande manliga och kvinnliga rim,
uppkallad efter ett fornfranskt epos (berättande dikt) om
Alexander den store.
Används av Molière:
Aha, ni ärans man, med era satans funder!
För alla frestelser, hur lätt ni dukar under!
(Tartuffe akt IV, scen VII, Orgon)
- blankvers
femtaktig orimmad jambisk vers
används av Shakespeare:
Den gryr, den gryr! O, skynda, fly, o, fly!
Det lärkan är, som sjunger där så falskt.
så oharmoniskt, skorrande och skarpt.
(Romeo och Julia, akt III, Julia)
- hexameter
sextaktig fallande vers
sista foten bör vara en troké eller spondé
de fem föregående är daktyler eller trokéer
cesur - en liten paus rekommenderas i tredje eller fjärde versfoten
Homeros var den förste, redan under antiken följde många efter,
som Vergilius och Ovidius.
Den förste i Sverige var Stiernhielm:
Herkules arla stod upp en morgon i första sin ungdom,
fuller av ångst och tvik huru han sitt leverne börja
skulle, därav han pris kunde vinna med tiden och ära.
(mellan rad två och tre ovan förekommer dessutom
enjambement eller överklivning,
vilket innebär att en sats fortsätter från en rad till en annan)
- elegiskt distikon
kombinerar den fulla hexameterraden
med en förkortad sådan - pentameter -
där tredje och sjätte versfoten är enstavig.
Stagnelius använder versmåttet i många av sina
elegier (sorgedikter) som i Till Natten:
Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
kommer du vänliga natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad,
lekande drömmars tropp följer ert segrande tåg.
- ottave rime
femtaktig jambisk strof i åtta rader
rimställning a b a b a b c c
uppkom under renässansen i Italien
användes ofta under romantiken
som av Tegnér i Mjältsjukan:
Jag stod på höjden av min levnads branter
där vattendragen dela sig och gå
med skummig bölja hän åt skilda kanter,
klart var däruppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter
som, sen hon slocknat, skina i det blå,
jag såg åt jorden, hon var grön och härlig
och Gud var god och människan var ärlig
- sonett
är en sträng versform.
Versraden är femtaktig jambisk,
radantalet fjorton.
En poäng måste uttryckas
eller en vändning förekomma efter de första åtta raderna
oktetten, som vanligen är uppdelad på två fyrradiga strofer.
Den avslutande delen,
sextetten, är i sin tur ofta uppdelad på två treradingar.
Rimflätning förekommer.
Stagnelius igen:
Grymt verklighetens hårda band mig trycka,
av törnet blott en efterskörd jag samlar
på glädjens fält, och likt ett korthus ramlar
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.
Allena stödd vid tålamodets krycka,
jag i en vild, en nattfull öken famlar,
och i mitt spår den tunga kedjan skramlar,
vars länkar döden blott kan sönderrycka.
Dock tröstar mig den himlaburna sången.
Från himlens borg en rosenkransad ängel,
i gyllne flykt han sig till jorden svingar.
Milt han mig vidrör med sin liljestängel.
Strax falla kopparkedjorna av fången,
och vingen höjs, och silverrösten klingar.
(Märk rimflätningen och förändringen av stämningen efter oktetten)
- terzin
femtaktig jambisk vers
treradiga strofer med rimflätning
uppfunnet av Dante:
Så lämnar jag den första kretsens dal
och till den andras verop jag mig vänder
vars trängre rundel rymmer större kval.
Här står den grymme Minos och skär tänder,
rannsakar brotten innan in man går
och snor sin svans och dömer och försänder
var nyanländ. När inför honom står
en olycksdrabbad själ, hon allt bekänner,
Och han som synderna i grund förstår,
Isländska versmått:
- fornyrdislag
varje rad rymmer två betoningar
antalet obetonade stavelser växlar
allitteration förekommer (bokstavsrim) och binder ihop raderna.
Völuspá är skrivet på detta versmått:
Hör på mig alla
heliga ättlingar,
högre och ringare
Heimdallssöner:
du vill, Valfader
att väl jag täljer
forna öden,
vad äldst jag minnes.
(allitterationerna är markerade med fetstil)
- ljodaháttr,
som fornyrdislag
men med verserna 3 och 4
respektive 7 och 8 hopslagna
till rader som allittererar inom sig.
Havamal är skrivet så:
Fänaden dör,
fränder dö,
själv dör du likaledes;
ett vet jag
som aldrig dör
domen över den döde.
(I vissa översättningar, såsom i Antologi I, har man valt att även dra ihop rad 1 och
2 samt 5 och 6)
Modern poesi är ofta mindre regelbunden än äldre. Inte sällan kan man dock skymta
ett klassiskt mönster i bakgrunden. Tomas Tranströmer t ex är mer formsträng än vad
ett första intryck av hans texter kanske avslöjar. Läs dikten Allegro i
Antologi III. Den rymmer sju tvåradiga strofer alltså inalles fjorton rader, omfånget
är säkert ingen slump!
Två fördjupningsböcker kan särskilt rekommenderas i detta
fascinerande ämne:
- Kristian Wåhlin, Allmän och svensk metrik, Studentlitteratur
- Alf Henrikson, Verskonstens ABC
|
