No man is an island, entiry of itself; every man is i piece of the continent, a part of the main;... (Devotions XVII )

Många litteraturvetare fäster därför stor uppmärksamhet på vilka    tankeströmningar som kan ha påverkat en författare och som kan tänkas reflekteras i hans verk. Arbetssättet liknar det som används vid den biografisk-psykologiska metoden, men man brukar ändå skilja de båda metoderna åt. I det ena fallet är det alltså författarens liv och personlighet som står i centrum i det andra det samhälle han verkade i och de tankar och idéer som utövade påverkan på honom.

Olika samhällen och tider har haft olika värdegrunder och världsuppfattningar och förhållit sig på olika sätt till existentiella frågor. Många gånger kan nya aspekter av en text visa sig om man känner till hur det samhälle fungerade som författaren levde i och vilka föreställningar och idéer som var hans samtids.

Tolkar man t ex ett drama som Sofokles Kung Oidipus är det viktigt att känna till grekernas fatalism och deras tankar om hybris. För en modern människa kan det vara positivt att försöka styra sitt eget liv, att så att säga lägga ödet i sina egna händer. För antikens greker var det en stor synd att tro, att man kunde trotsa sitt eget öde och klara sig själv utan gudarnas hjälp.

I Iliaden berättar Homeros om hjälten Ajax, som avsäger sig gudarnas hjälp, sådan är enligt honom endast till för de svaga. För detta sitt övermod, sin hybris, straffas han också i krigets slutskede med vansinne och vanära. Det är också hybris av Oidipus föräldrar, Laios och Iokaste, att tro att de kan trotsa spådomen, som säger att deras son ska döda sin fader och äkta sin moder, genom att sätta ut den nyfödde Oidipus i skogen. Samma misstag gör ju Paris föräldrar Priamos och Hekabe. Detta misstag ingår i själva förspelet till det som berättas i Iliaden. Skälet till att de gör så är att deras dotter, sierskan Kassandra, spått att det barn som hennes mor Hekabe väntar, och som alltså är Paris, ska vålla Trojas undergång.

Att Tristan och Isolde hamnar i Inferno hos Dante i Den gudomliga komedin (Ant 2) kan också synas underligt för en modern läsare. De förälskar sig visserligen i varandra trots att Isolde är trolovad med Tristans herre, kung Marke, men förälskelsen orsakas av en trolldryck som de får av misstag och de lever inte ut sin kärlek fysiskt utan avstår kyskt, även när de är ensamma med varandra i en grotta.

För att förstå varför detta drama fängslade så många under medeltiden måste man känna till något om hur det dåtida feodalsamhället fungerade och vilken avgörande betydelse lydnad och lojalitet hade; man skulle kunna säga att lojaliteten var det kitt som höll samman hela det feodala samhället.

Ett annat exempel på hur förståelse av ett visst tankesätt berikar upplevelsen av ett litterärt verk kan hämtas från Shakespeares Hamlet. Hamlet anser att han har fått bevis för att hans farbror Claudius har mördat Hamlets far, kungen av Danmark. Faderns vålnad har också visat sig för Hamlet i dramats början och berättat detta.

Att Hamlet ändå ansett sig behöva pröva utsagan beror på följande föreställning: Vålnader ansågs inte i och för sig som något otroligt för de flesta i Shakespeares publik, de kunde mycket väl visa sig, men de var av två slag, antingen goda, och då talade de sanning, eller onda, och då ljög de i syfte att skada.

Hamlet har nu emellertid skaffat sig bevis och går för att göra sin plikt som son, nämligen döda faderns mördare. Han finner honom ensam försänkt i bön ovetande om Hamlets närvaro. Hamlet drar sin dolk för att alltså göra sin plikt, men sedan ändrar han sig. Skälet är kristallklart för den samtida publiken. Claudius ber om förlåtelse och enligt den rådande kristna föreställningen är han förlåten i det ögonblick han ångrar sig uppriktigt. Skulle Hamlet alltså döda honom då, så skulle han skicka honom direkt till Gud och himmelriket och det var inte hans avsikt.

Stagnelius tankedikt Suckarnas mystär (Ant 2) inleds av raderna:

Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.

Det bidrar till förståelsen att känna till att Demiurgen förekommer i en myt av Platon, där han framställs som den materiella världens skapare. Han vill mångfaldiga de idéer han bär i sitt huvud och skapar alltså allt som finns i den fysiska världen på samma sätt som en krukmakare skapar sina krukor av lera efter de föreställningar han har av hur de ska se ut.

Till denna materia har sedan människan kommit genom Syndafallet enligt Stagnelius gnosticistiskt färgade kristna uppfattning. Gnosticismen var en med kristendomen konkurrerande religiös strömning under de första århundradena efter Kristi födelse och kristendomen avskärmade sig definitivt från den vid kyrkomötet i Nicea år 325. Gnosticismen har en utpräglat dualistisk uppfattning, som innebär att det goda och det onda balanserar varandra liksom det andliga och det materiella. I sitt fall har människan dragit med sig hela naturen, som alltså är fjättrad i den materiella världen, men längtar tillbaka till sin ursprungliga tillvaro hos Gud. Stagnelius dikt Vad suckar häcken hjälper till att belysa upphovsmannens tankar:

Du själv i materiens bojor dig lade:
ack, samma förfärliga öde vi hade;
ty följa vi måste, varhelst du oss för.
Gemensam är kraften, som magiskt oss driver,
befria blott tingen, och frigjord du bliver,
befria dig själv, ock frie dem gör.

Här använder vi oss av vad som kallas en kontext, när vi låter olika dikter av samma författare belysa varandra och därmed närmar vi oss de tankar som handlar om intertextualitet och som presenteras i samband med den komparativa metoden.

Men vi har också på denna sida tolkat verk på ett sätt som har mycket gemensamt med den hermeneutiska metoden.