• Med hjälp av verken försöker man kartlägga författaren och hans liv.
  
• Med hjälp av vad man vet om författaren och hans liv försöker man förstå verken.

I båda fallen måste man vara på sin vakt. För att förstå farorna kan du utgå från dig själv och minnas några av de situationer där du själv varit författare. Om din lärare t ex har givit dig i uppgift att skriva en novell på temat  En avgörande händelse i mitt liv, är det då så säkert att det du skriver verkligen har hänt dig? Uppgiften var ju att skriva en novell och en sådan är ett stycke skönlitteratur och skönlitteratur är inte sakprosa eller fakta utan just dikt. Det väsentliga med din novell är alltså inte att du berättar vad som faktiskt har hänt utan vad som skulle kunna ha hänt.

Man kan alltså aldrig ta en skönlitterär text bokstavligen på orden, inte ens om en författare skriver i jag-form. Den som försöker skriva en biografi om en författare måste alltså vara ytterst källkritisk när han drar slutsatser från författarens verk.

Forskningen har t ex visat att en så "självbiografisk" författare som Strindberg i verk som Tjänstekvinnans son (utdrag i Ant. 2) använder sitt liv på ett mycket medvetet sätt för att nå bestämda syften.

Carina Burman (Littvet) diskuterar hur olika forskare försökt att spåra den kvinna som de tänker sig måste ha inspirerat Kellgren till dikten Den nya skapelsen (Ant. 2). I dikten heter föremålet för jagets kärlek Hilma och forskarna har satsat på en grosshandlarfru, en borgarmamsell och en skådespelerska, men Carina Burman ser detta som ett pseudoproblem. Vem hon än var så omformade skalden henne rejält i texten. Han kanske inte ens var förälskad när han skrev dikten, fortsätter hon, och påpekar att just det faktum att han valde ett namn som var vanligt i en dåtida genre, herdediktningen, tyder kanske på att hon är alltigenom uppdiktad.

Ett annat exempel som Carina Burman dryftar är jakten på förebilderna till de karikerade gestalterna i Kellgrens satiriska dikt Ljusets fiender (Ant 2). Samtiden hade sina gissningar men forskningen har idag visat att "Pastor Fån" och hans gelikar inte är nidbilder av samtida personer utan litterära typer från tysk litteratur.

Något som jag själv har stött på när jag diskuterat texter med mina grupper är att studerande, som läst att en aktuell författare använde droger, har avfärdat "svåra" dikter av denne författare som produkter av rus och därför obegripliga. Det kan vara att göra det för lätt för sig.

Den biografisk-psykologiska metoden har alltså en del falluckor men den har många gånger lett till intressanta och klargörande läsningar och författarporträtt. Ett gott exempel är:

Henry Olsson, Fröding, Pan/Norstedt