En förutsättning för Derridas dekonstruktivism är den syn på språket, som redan finns hos den grekiske filosofen Herakleitos på 500-talet f. Kr. Han menar att varje begrepp som vi använder oss av får sin betydelse av sin egen motsats. Så kan vi t ex inte föreställa oss begreppet "lång" utan att också tänka oss motsatsen "kort", "gammal" utan att "ung" finns med på något sätt o.s.v. Denna tanke är också grundläggande för marxismen, där de olika begreppen ses stå i ett dialektiskt förhållande till varandra.

Derridas syn på språket, alla texters material, är att de enskilda språktecknen inte får sin betydelse av att de refererar till något objekt utanför språket, utan att varje tecken får sin betydelse av de andra tecknen, som tillsammans med det utgör själva språket. Varje tecken skiljer sig från de andra tecknen på något sätt, det är denna skillnad som gör varje tecken till just ett eget tecken. Men denna skillnad uppstår ju just i förhållande till de andra tecknen, så därigenom kan man säga att de andra tecknen finns närvarande på ett liknande sätt som ett ords motsats, enligt Herakleitos resonemang ovan, finns närvarande i själva ordet. De enskilda orden har således inte någon absolut betydelse utan en relativ, genom att de alltid ska förstås i sin kontext.

I detta resonemang liknar hans tankar strukturalisternas, men i motsats till dem tror han sig inte kunna finna någon struktur, som skulle vara en överindividuell sanning.

Viktigt för att förstå det fortsatta resonemanget är också att veta att de olika språktecknen ses som godtyckliga och tillfälliga och alltså inte nödvändiga och beständiga. Om man tänker sig en klunga språktecken som tillsammans bildar ett ord och vidare tänker sig att detta ord på något sätt skulle vara bestämt av den företeelse som det refererar till, så blir det lättare att förstå vad som menas med att ett språktecken skulle vara nödvändigt och beständigt. (Här använder jag mig alltså i min förklaring av det ena begreppet för att förklara det andra och vice versa.)

Hieroglyfskriften är ett exempel på ett teckensystem som från början var tänkt som en spegel av verkligheten och där således varje tecken var bestämt till sin utformning av det föremål det skulle representera. Tecknet för fot liknade således en fot o.s.v. De skrifter som bygger på principen att varje tecken ska representera ett ljud, "alfabetskrifter" fungerar ju inte så. Man behöver bara ta reda på vad "fot" motsvaras av i andra språk för att inse detta.

Det som således utmärker skriften, enligt Derrida, är "det särskiljande". Varje teckens betydelse konstitueras (bildas) av de skillnader som råder mellan det och alla andra tecken och eftersom alla språktecken är godtyckliga och en oändlig kombination av de ändliga språktecknen är möjlig, så blir den slutgiltiga förståelsen av en text oändligt uppskjuten. Detta uttrycker Derrida bland annat så att han säger att textens mening alltid ligger framför texten. Det innebär att nya läsarter alltid går att upptäcka i en text. (Här skiljer han sig alltså från strukturalisterna, som letade efter den enda sanna strukturen). Derrida skapar för att förtydliga detta resonemang en ny term i det franska språket, nämligen "différance", som formats genom en kombination av de franska orden för skillnad och uppskjutande (genom att Derrida stavat med ett "a" i stället för ett "e").

Liksom före honom Heidegger och Nietzsche ser Derrida att Platons tänkande på ett avgörande sätt har påverkat det Västerländska tänkandet. En utgångspunkt för Platon var ju att fundera över skillnaden mellan allmänbegreppet och individbegreppet. Men Platon nöjer sig inte med att uppvisa denna skillnad, han värderar den också och kommer till slutsatsen att allmänbegreppet, genom att vara det primära och förutsättningen för individbegreppet, också är det verkliga medan således dess kopia individbegreppet, som alltså är det sekundära, är (i viss grad) overkligt. (Det var ju därför som Platon nedvärderade konsten, eftersom han ansåg att den i sin tur utgörs av kopior av kopior.)

Platon förstår alltså inte språket som ett system av skillnader utan som ett system som avbildar och det som språket avbildar är tankarna och dessa i sin tur avbildar de eviga idéerna.

Platon värderar också skillnaden mellan talet och skriften och han gör det till talets fördel. Talet föregår skriften och står närmare den tanke det ska verbalisera. Talet har också den fördelen framför skriften att det hela tiden kan revideras om så behövs på grund av frågor från dem som lyssnar. Platons dialoger speglar ju den dialogpedagogik, som ska ha utspelats mellan Sokrates och hans lärjungar.

Dessa dialoger innebär också på sätt och vis ett uppskjutande av betydelsen, eftersom de är en jakt på en definition, som de aldrig når fram till, men Platon tänker sig ändå att denna definition finns i idéerna, så uppskjutandet är inte oändligt, som Derrida tänker sig det.

För såväl Platon som strukturalisterna finns alltså en slutgiltig sanning, idéerna respektive strukturen, och en sådan kan man också säga att transcendentalfilosoferna finner i det transcendentala jaget, som är om inte en sanning så åtminstone något bestämt och som föregår erfarenheten och är den form som stöper den.

Skriften ses alltså av Platon som ett nödvändigt ont, den behövs för att överföra tankar i tid och rum, men den är bara en blek kopia av talet. Detta synsätt har påverkat hela det Västerländska tänkandet, hävdar Derrida, och han menar sig att i Nietzsches och Heideggers efterföljd ha blottlagt denna tanketradition genom att dekonstruera de stora filosofiska texterna.

Platon förlägger alltså verkligheten till idéerna, som ligger utanför texten, och de enskilda ordens sanning består i att de avbildar idéerna. På detta sätt är idéerna närvarande i orden och orden får betydelse av denna närvaro. Eftersom talet ligger närmare tanken än skriften är det alltså mer värt än skriften, som alltså ses som frånvaro medan talet ses som närvaro.

Idéerna existerar i idévärlden, som är "någon annanstans"  än sinnevärlden och sinnevärlden definieras således med hjälp av något "utanför" den själv. På ett liknande sätt har den Västerländska traditionen bedömt texten som en spegel av något utanför den själv. Sanningen är inte i texten utan någon annanstans.

Derrida vill vända på detta tänkande. Han menar att skriften inte alls behöver ses som talets sämre kopia utan att den existerar på sina egna villkor i kraft av de betydelser som uppstår genom skillnaden mellan de i texten ingående tecknen. Den enda möjlighet vi har att komma åt textens innebörd är att tolka den som just det spel mellan tecken som den är. Vi kan aldrig nå författarens tankar eller intentioner annat än i de spår av dem som den skrivna texten utgör. Derrida vill befria texten från alla utomtextliga band och genom en metafor visar han på en dubbelhet i begreppet "befrielse". Han talar om den "faderlösa texten" och antyder att befrielse i sig också rymmer begreppet "övergivenhet".

Följaktligen gäller för dekonstruktivisten inomtextliga kriterier i högsta grad. Platons lärare Sokrates opponerade mot de samtida sofisternas tankar om att "människan var alltings mått" och att sanningen tillhörde den som kunde övertyga sina motståndare. De lärde ut retorik och Derrida själv fokuserar gärna på det retoriska i de texter han dekonstruerar. Han menar sig alltså inte kunna komma åt någon objektiv sanning i den bemärkelse som han anser att den Västerländska förnuftstraditionen felaktigt gjort anspråk på att kunna alltsedan Platons dagar. Denna tilltro till förnuftet och den absoluta sanningen kallar Derrida logocentrisk (efter det grekiska ordet för ord och förnuft - logos).

Trots att Derrida själv är filosof har han givit sig i kast med att även dekonstruera skönlitterära texter. Hans tankar har också inspirerat litteraturforskare.   Anders Cullhed ger en bra kortfattad presentation (Litt.vet.) av Paul de Man, som av många räknas som Derridas främste lärjunge bland litteraturvetare, liksom av Derridas egna tankar.

Också feminismen har inspirerats av Derridas tankar genom att dekonstruera den Västerländska kulturen och upptäcka hur manligt och kvinnligt har definierats och kommit till slutsatsen att det manliga bestämts som "närvaro" och det kvinnliga som "frånvaro" och "det andra", främmande.