Gestaltning

Det viktigaste är väl att förtydliga vad gestaltning innebär, eftersom själva kursen just handlar om litterär gestaltning. Låt oss börja med ett exempel ur Vilhelm Mobergs Utvandrarna (Antologi 3 sid. 273 - 281). Läs gärna hela utdraget (allra helst vid tillfälle hela boken). Om Mobergs romanserie om de småländska utvandrarna som blir invandrare i Amerika och också nybyggare där kan sägas att den gestaltar det empiriska faktum att många människor på grund av svält och nöd tvingades lämna Sverige under 1800-talet. I en historiebok kan detta faktum refereras och kommenteras; en litterär gestaltning visar i stället detta genom diktade exempel.

Men låt oss nu med hjälp av citat detaljgranska. Avsnittet i Antologi 3 berättar bland annat om att Karl Oskar och Kristinas äldsta dotter Anna föräter sig på undanställd gröt så att hon dör. Författaren skriver:

    Tidigt på morgonen dog flickan i sina plågor.
    Den som talade med Karl Oskar under de närmaste dagarna fick vänta på svar. Inte heller ett andra eller ett tredje tilltal lönade sig bättre. Fjärde gången svarade han med en fråga, som visade att han ingenting hade hört.
    Nils undrade om han skulle gå ut och göra likkistan åt Anna. Den gången hörde Karl Oskar, och han svarade genast: Kistan åt sitt döda barn skulle han snickra själv. Det kunde inte bli fråga om annat.

Moberg berättar som synes inte vad Karl Oskar känner, han skriver inte: Karl Oskar var förtvivlad. Han visar vad Karl Oskar känner genom att beskriva hans beteende. Vi vet av sammanhanget att det är ovanligt att Karl Oskar är så frånvarande och vi får veta att han direkt uppfattar och besvara frågan om likkistan.

I det följande berättar Moberg hur Karl Oskar går till väga när han ska bygga kistan:

Han gick ut i skjulet, där han hade en hög kransågade furubräder liggande. Här fanns virke mer än nog att göra en likkista av. Och till den kista, som behövdes till Annas lilla magra kropp, åtgick det inte mycket trä. Fadern började plocka i högen, han ville välja ut raka, fina och knaggfria bräder, rent och barkfritt virke. Men han kasserade alla, som hans händer fick tag uti; Antingen var de krokiga eller vinda eller barkfläckiga eller kvistiga. Han tog upp den ena brädan efter den andra, synade den och kastade den ifrån sig. Så svårt det var att hitta någon i högen som dög, någon som kunde brukas till kista åt Anna.

Återigen, Moberg beskriver Karl Oskars agerande och visar genom det vad han känner. Tänk på det när du gestaltar, referera inte utan visa personernas känslor genom i första hand:

• vad de gör - relationen
• vad de säger - dialogen

Som framgår av förstasidan spelar också miljöbeskrivningen en viktig roll i den litterära gestaltningen och tankar återges ofta. Mer om detta får du längre ned på denna sida.

Öva

Dialogen

När du skriver en dialog ska du tänka på följande:

• Den ska föra handlingen vidare.
  Låt alltså inte dina karaktärer föra ett resonemang på ren tomgång, som:
  - Hej, sa han.
  - Hej, svarade hon.
   
• Den ska karaktärisera gestalterna.
  På samma sätt som vi kan lära oss en massa av våra medmänniskor genom att lyssna på vad de säger, ska läsaren kunna få reda på något om karaktärerna genom deras repliker. Den isländska sagan är så berättad att det vi får veta meddelas oss endast genom själva händelseförloppet och replikerna. Följande citat är hämtat från Hravnkel Frösgodes saga (Antologi 1, sid. 134):
  
      "Jag skulle i alla fall vilja råda dig att rida undan västerut till dalen, för där är du i säkerhet", sade svennen. "Jag känner Hravnkels skaplynne. Oss gör han ingenting, om han inte kommer åt dig. Är du i säkerhet, så är vi det allesamman. Då har de inget villebråd fått i snaran, och då är det väl, vad som än blir av oss."
      Eyvind svarade, att han inte ville rida undan, "för jag vet ju inte, vad det där är för folk, och många skulle få roligt, om jag tar till benen utan att veta, vad det är fråga om".
  
  (mina markeringar)
  
  De som talar med varandra är en så kallad skosven (som ansvarar för hästarnas skoning) och Eyvind. Den senare är bror till Såm, som är i konflikt med Hravnkel. Nu när skosvennen och Eyvind tillsammans med ett följe är ute och rider, ser de ett annat följe komma ridande efter dem. Skosvennen som ingår i det följe som är Eyvinds män varnar för det främmande följet och Eyvind svarar.
  • Skosvennens replik är återgiven i direkt tal med anföringstecken.
  • Början av Eyvinds svar sker i så kallad indirekt anföring bildad av ett anföringsverb (svarade) och en att-sats med det finita verbet  i preteritum/imperfektum (ville).
  • Fortsättningen är skriven i direkt anföring med det finita verbet i presens (vet, är, tar).
  • Övergången från indirekt till direkt anföring är stilistiskt motiverad, det viktigaste i repliken, det som karaktäriserar Eyvind mest är direkt återgivet (precis som han tänks ha sagt det).

  Denna dialog uppfyller båda kriterierna:

  • den för handlingen vidare, vi får reda på att gruppen är förföljd och hur två av gruppens medlemmar förhåller sig till detta faktum
  • den karaktäriserar Eyvind som mån om sitt rykte.

När du skriver dialog kan du alltså välja mellan att framställa den:

• direkt
  Då återger du replikerna såsom de tänks låta och som de skulle ha varit formulerad i en pjäs.
  Tidsformen på det finita verbet är i regel presens/nutid.
  Markera gärna replikerna med talstreck, avsluta med komma och eventuellt anföringsverb:
  
      - Är det rätt? frågade skomakaren med dov röst.
      - Visst är det rätt! Den som är liderlig, han ska ha straff; och man ska väl inte mörda barn heller!
  
  Här använder Strindberg (Röda rummet, Antologi 2, sid. 273) frågetecken och utropstecken i stället för kommatecken efter replikerna. Gör du så ska anföringssatsen (frågade skomakaren med dov röst) ändå börja med liten bokstav. Strindberg anger dessutom endast vem som pratar när det gäller den första repliken. Att han inte också gör så med den andra beror på att detta framgår av sammanhanget. Undvik alltså att vara övertydlig.
   
• indirekt
  Då återger du replikerna i bisatser och sätter det finita verbet i preteritum.
  Den första repliken ovan blir omskriven till indirekt tal:
  • Är det rätt? frågade skomakaren med dov röst.
  • Skomakaren frågade med dov röst, om det var rätt.

  Den andra:

  • Visst är det rätt!
  • Han fick till svar, att det visst var rätt.

Men det finns också en ofta använd smidig mellanform som kallas

• erlebte rede.
  Den kännetecknas enligt Staffan Björck ( Romanens formvärld) av:
   
  • Samma tempus som den löpande relationen (själva berättelsen). Sker den i preteritum (dåtid) behålls alltså den formen på det finita verbet (alltså som oftast i indirekt anföring)
  • pronomen för tredje person behålls
  • anföringsverben slopas
  • språkets privata och affektiva inslag bevaras (dvs eventuella dialektala särdrag eller talspråkligheter)

Alla dessa kriterier är sällan samtidigt uppfyllda. När det gäller replikskiftet ovan skulle en övergång till erlebte rede kunna innebära:

    Var det rätt?
    Visst var det rätt!

Ett exempel från Hjalmar Bergmans novell Mötet (Antologi 3, sid. 191) får förtydliga:

    Bemälde Wallmarck var alltså den person, som önskade sig ringen. Och kanske gingo hans önskningar än vidare? Kanske önskade han sig hela Ann-Charlotte med hull och hår? Var det så?
    Ja, det var nog så.

I direkt tal skulle denna dialog kunna se ut:

    - Är alltså bemälde Wallmarck den person, som önskar sig ringen? Och kanske går hans önskningar än vidare? Kanske önskar han sig hela Anne-Charlotte med hull och hår? Är det så? undrade kommerserådinnan.
    - Ja, det är så, svarade Anne-Charlotte.

I indirekt anföring skulle det kunna bli:

    Kommerserådinnan undrade om det var så att bemälde Wallmarck var den person som önskade sig ringen och om hans önskningar ginge än vidare och han kanske önskade hela Anne-Charlotte med hull och hår.
    Anne-Carlotte svarade att det var så.

Öva

Inre monolog

Den inre monologen är som begreppet säger en karaktärs tankar återgivna som en monolog. Den kan vara skriven i jagform men vanligare är tredje person, alltså hon eller han.

Den kan ha formen av ett referat, som författaren gör av den skildrade karaktärens tankar. Då ligger den nära relationen, som är berättandet av skeenden men här handlar det inte om yttre skeenden utan inre. Så här kan det se ut när Camus återger skollärarens tankar inför den fånge och det ansvar som tvingats på honom i novellen Gästen (Antologi 3):

Han hade i ett år sovit ensam i detta rum och den andres närvaro besvärade honom. Den besvärade honom också därför att den påtvingade honom ett slags broderskap som han inte ville vara med om under dessa förhållanden men som var honom så välbekant: män som delar samma rum, soldater eller fångar, förenas  av ett sällsamt band som om de samtidigt med kläderna avklädde sig sin rustning för att varje kväll förenas i drömmens och trötthetens åldriga gemenskap som står över deras inbördes olikhet.

Det är författaren som återger skollärarens tankar men han ligger nära dennes eget perspektiv. Sigmund Freuds tankar om medvetandeströmmen kom att spela en stor roll för de unga modernisterna i början av det förra seklet. Termen stream of consciousness myntades och en av de stora förnyarna av 1900-talsromanen James Joyce använder detta berättargrepp flitigt. Här ett citat från Odysseus (Antologi 3, sid. 90f):

    Var får de pengarna ifrån? Kommer från Leitrim som blodunga kypare, blir flasksköljare eller öltappare i källaren. Så, med ens, se och beskåda, är det en Adam Findlater eller en Dan Tallon. Och tänk på konkurrensen. Allmän törst. Bra tankenöt: gå tvärsigenom Dublin utan att passera en krog. Inte är det sparkapital. Skinnar de fulla kanske. Tre opp och fem i minnet: Vad betyder väl det? En slant här och där, nu och då. Kanske på partiförsäljningen? Spelar under täcket med provryttarna. Klara det med chefen så delar vi lika, va?

Här återger författaren "ordagrant" de fiktiva tankarna hos huvudpersonen Leopold Bloom. Inte sällan glider författaren oförmedlat från relation till inre monolog. Jag citerar ur samma text (sid. 91 Antologi 3):

Hans blick vilade på hennes höfter. Woods heter han. Undrar vad han gör. Frun är lite till åren. Ungt blod. Inga pigkavaljerer tillåtna. Starka armar. Piskar en matta på klädstrecket. Den blir sannerligen piskad. Hur hennes kjol svänger för varje slag.

Citatets första mening är yttre relation (min fetstil). Sedan är vi oförmedlat inne i Blooms huvud och kan läsa hans tankar. Vi får följa den associativa tankegången vingliga väg.

Öva

Miljöbeskrivning

Någon form av yttre rum finns alltid i den gestaltande prosan. Det kan vara utförligt beskrivet som här i Röda rummet (Antologi 2, sid. 271):

Det var ett gammalt envånings trähus, som klättrat upp på en bergknalle och som såg ut som om det hade höftsjukan; det var skäckigt som om det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång målas, men det kom att stanna vid spacklingen; det såg eländigt ut på alla sätt, och det var knappt att man kunde sätta tro till brandförsäkringsmärket, som satt och ärgade och lovade att en fenix skulle kunna stiga upp ur den brasan.

I denna beskrivning av huset är författarens egna reflektioner högst närvarande. En mer återhållen beskrivning finner vi hos Camus i Gästen (Antologi 3, sid. 134):

De gick en timme och vilade sig sedan invid en nålvass kalkstensklippa. Snön smälte undan allt snabbare, solen sög genast upp pölarna, putsade snabbt av högslätten som undan för undan torkade och skälvde liksom luften själv. När de började gå igen ekade marken under fötterna på dem. Med långa mellanrum klöv en fågel rymden framför dem med ett jublande skri. Daru insöp det friska ljuset i djupa drag. Han fylldes av hänförelse inför den välbekanta stora vidden som nu låg nästan alldeles gul under sin blåa himmelshuva.

Efter en natt av orolig sömn inför ett svårt beslut möter Daru det öppna landskapet och den friska luften. Miljöbeskrivningen är inte enbart dekorativ, den fyller en funktion i den existentiella beskrivningen.

Glöm alltså inte bort ditt litterära landskap. Och tänk på att du är dess skapare och arkitekt. Du kan använda det rent dekorativt, alltså som en bakgrund, men du kan också låta det understryka och lyfta fram känslor och stämningar på ett symboliskt vis.

Öva

Relation

Med relation avses här återgivandet av:

• det yttre skeendet, dvs händelseförloppet
• det inre skeendet, dvs tankar och känslor

Här kan du välja att vara allvetande, som Dickens i Oliver Twist (Antologi 2, sid. 176):

    Ehuru Oliver hade uppfostrats av filosofer, ägde han inte teoretisk kännedom om det vackra axiomet att självbevarelsedriften är den främsta naturlagen. Annars skulle han kanske inte ha tappat huvudet. Nu blev han emellertid blott ytterligare skrämd och flög iväg som en virvelvind med den gamle herrn och de bägge pojkarna skrikande och hojtande efter sig.

Det är uppenbart att författaren känner till saker som den han beskriver (Oliver här) inte har kunskap om. Han är närvarande i sin berättelse med egna kommentarer och reflektioner. Strindberg i citatet ovan är också påtaglig med sina ironiska anmärkningar om det hus han skildrar.

Du kanske invänder att författaren ju alltid borde vara allvetande, det är ju han som har hittat på alltsammans. Och du har i en viss bemärkelse rätt naturligtvis. Men många moderna författare tänker att de skapar något som ska likna det verkliga livet och i det är vi alla betraktare, medagerande och tolkare, men aldrig helt insiktsfulla. Och därför delger de bara sin begränsade version åt läsaren och överlåter åt honom eller henne att göra som i det verkliga livet, alltså själva dra slutsatser och tolka,

Ett gott råd är alltså. Skriv inte för mycket. Låt läsaren tänka själv också!

En begränsning som många författare har underkastat sig är den som brukar kallas

• point of view

Den innebär att författaren låter sin egen horisont sammanfalla med den skildrades, så att författaren endast låtsas veta sådant som den skildrade kan veta och endast återger sådant som den skildrade kan erfara. Majgull Axelsson använder sig av denna berättarstrategi i Aprilhäxan och växlar  synvinkel så att förloppet skildras från de olika inblandades perspektiv.

En av förnyarna inom den svenska 1900-talsromanen Eyvind Johnson återger sin version av Homeros Odysséen i Strändernas svall genom att låta många kapitel ses ur den hemvändande Odysseus perspektiv och många ur sonen Telemachos, men också den väntande hustrun Penelope får ge sin version. Men Johnson själv finns också med som kommentator.

James Joyce, som också lät sig inspireras av Odysséen använder sig i stor utsträckning av point-of-view i den bok (Odysseus) som citaten ovan var hämtade ur. I Kackerlackornas levnad och S/Y Glädjen renodlar Inger Alfvén denna teknik och förloppet är hela tiden strikt återgivet som upplevt av de inblandade. Liksom vad som ibland sker i Strändernas svall återberättas samma skeenden flera gånger som de inblandades versioner.

Att slaviskt följa denna berättarstrategi kan kanske kännas begränsande men man kan med fördel närma sig de inblandades perspektiv och inte helt stå vid sidan om, vilket i vissa fall kan verka distanserande och kanske lite ålderdomligt. En huvudfåra i den västerländska tanketraditionen har gått från det objektiva till det subjektiva och där är litteraturen bara en av många uttolkare. Att i dag mena att en fullständigt objektiv sanning alltid går att uppnå kan framstå som naivt, inte minst inom den modernistiska och postmodernistiska traditionen.

Förväntan

Särskilt om du skriver en längre text bör du tänka på att locka läsaren att fullfölja sin läsning av din text. Du bör alltså inte servera hela förklaringen på en gång utan så att säga plantera frön, som får gro under läsningens gång, så att läsaren först så småningom får allt klart för sig.

Tydligast framstår detta när det gäller den genre som kallas pusseldeckaren. Tänk vad förödande det vore för en sådan text om författaren redan i det första kapitlet förklarade hur allt låg till.

Nu finns det synnerligen lyckade böcker, där vi får reda på vem den skyldige är redan i början, som i Dostojevskijs brott och Straff, men i dessa böcker är inte syftet att nysta upp ett brott utan ett annat. Dostojevskij vill till exempel med sin roman beskriva vad som sker med en människa som begår en sådan handling som huvudpersonen Raskolnikov gör. Och det får vi inte reda på med en gång utan successivt under läsningen gång.

Retardation

Som myntets andra sida - om förväntan är den första - kommer det som brukar kallas retardation. Det innebär att du som författare håller igen med information, eller snarare fördröjer handlingen. Redan den berättare som brukar räknas som epiken fader - Homeros - var väl medveten om detta berättartekniska grepp. I Antologi 1 finns ett avsnitt ur Iliaden som heter Hektor och Andromakhe (sid. 39 - 42). Det beskriver ett på ytan stillsamt möte mellan den trojanske prinsen Hektor och hans hustru och lille son. Åtminstone är det stillsamt i jämförelse med det som läsaren vet ska komma, det med dödlig utgång mellan Hektor och Akilles.

Ännu tydligare exempel på retardation i samma verk är den långa uppräkningen av sköldar som förekommer som broms efter ett mycket våldsamt och innehållsrikt avsnitt. Hos många författare kan naturbeskrivningar ha en retarderande funktion. Ivanhoes skapare sir Walter Scott kunde fylla flera sidor med detaljerade miljöbeskrivningar. Många läsare tycker nog idag att de är för många och med fördel kan hoppas över. Det hindar inte att du som skribent ska tänka dig för när du skriver, så att du inte hivar ut för mycket information åt gången och så att du tänker på att varva handling med beskrivning och reflektion. Låt oss återgå till en text av en av berättarkonstens största utövare:

    Ehuru Oliver hade uppfostrats av filosofer, ägde han inte teoretisk kännedom om det vackra axiomet att självbevarelsedriften är den främsta naturlagen. Annars skulle han kanske inte ha tappat huvudet. Nu blev han emellertid blott ytterligare skrämd och flög iväg som en virvelvind med den gamle herrn och de bägge pojkarna skrikande och hojtande efter sig.

Detta ganska reflekterande avsnitt följs omedelbart av:

    - Tag fast tjuven! Tag fast tjuven!

Nu är vi mitt händelsernas centrum, ditslungade av denna replik. Men Dickens har inte bråttom. Han fortsätter:

    Det ligger något magiskt i de orden. Handelsmannen lämnar sin disk, kusken sin vagn, bagaren sin deg, springpojken sina paket, skolpojken sina stenkulor, barnet sina leksaker. Alla störtar de iväg huller om buller, skriker och knuffas i gathörnen så att hundarna skäller och hönsen flaxar vilt.
    - Tag fast tjuven!

Och så fortsätter skildringen på samma sätt. Efter utropet kommer en skildring i allt snabbare tempo åstadkommet av allt kortare meningar av hur människor runt omkring reagerar på detta utrop. Ingen vet väl bättre hur man berättar en historia och håller sina läsare fängslade. men så hade han gått i en nyttig skola. De flesta av hans romaner publicerades först som följetonger i tidningar och varje kapitel försågs med vad som brukar kallas en cliffhanger och som i bokstavlig bemärkelse betyder att någon hänger (i fingertopparna) över en klippkant och riskerar att störta ned till en säker död om inte något närmast mirakulöst händer. Hur det går får man stå ut med att vänta på tills nästa nummer kommer ut. Känns greppet igen från vissa tv-serier?

Avslutningsvis kan jag få just Dickens ge råd till dig som berättare. Så här sa han en gång och anspelade på sina läsare:

    "let them laugh, let them cry, let them wait"

Nu är det dags att välja någon av de uppgifter som du får räkna dig till godo vid betygssättningen.

Välj alltså mellan

• A
• B
• C