Antiken
Hem Upp Nästa

 

Gamla testamentet
Grekiska gudar
Homeros
Myter
Instuderingsfrågor forntiden

Skriften
Platon
Aristoteles
Genrerna
Aiskylos
Sofokles
Euripides
Fatalism
Aristofanes
 

Denna sida måste ses endast som ett komplement till mer fylliga genomgångar i olika handböcker. Den kan dock ses som en god grund tillsammans med textfrågorna inför det första provet. Till vänster finner du översikter av "handlingen" i Gamla testamentet, Iliaden och Odysséen samt viktiga grekiska gudar. På denna sida behandlas främst den grekiska dramatiken och Platon och Aristoteles syn på konst och litteratur.

Skriften är ungefär 5000 år gammal, men berättelser har säkert funnits så länge det har existerat människor. Homo sapiens sapiens, människan som vet att hon vet, har med hjälp av sitt språk kunnat förmedla såväl det som är som det som inte är, dvs återgivit faktiska förlopp, sådant som har hänt i den värld vi uppfattar med våra sinnen, och imaginära, det som vi bara tänker oss, hittar på. Den första skriften var så kallad bildskrift, dvs varje tecken representerade en företeelse. Efterhand kommer bokstavsskriften att utvecklas och därmed blir läs- och skrivkonsten tillgängligare för fler.
Den äldsta skriften användes till:

  • skatteförteckningar
  • lagförteckningar
    (Hammurabis lagsten från 1800-talet f. Kr,
    andra delen av Exodus - Andra Mosebok, samt Leviticus - Tredje Mosebok)
  • berättelser om gudar, myter och skapelseteorier
    (Gilgamesh, skapelseberättelserna i Genesis - Första Mosebok)

I den följande sammanfattningen kommer tyngdpunkten att läggas vid den grekiska litteraturen under antiken. Två stora tänkare dominerar och deras syn på konsten och litteraturen får därför anses viktig.

  • Platon
    skiljer i sitt tänkande på:
    • Idévärlden,
      där de eviga och perfekta allmänbegreppen finns.
      I satsen "Räven är ett listigt djur" syftar "räven" just på detta allmänbegrepp, dvs det som är gemensamt för alla rävar som har funnits, finns och kommer att finnas. Detta allmänbegrepp är alla rävars "gjutform".
    • Sinnevärlden,
      där allmänbegreppens fysiska och individuella kopior finns.
      Dessa är bundna till tiden och rummet
      och är således förgängliga och bristfälliga.
      De är mindre verkliga än idéerna, allmänbegreppen.
      I satsen "Räven, som tog min bästa höna i natt, ska jag nog lyckas överlista till slut" syftar "räven" på en särskild räv i sinnevärlden.

    Konstnären avbildar i sin konst dessa ofullständiga kopior
    och åstadkommer alltså endast kopior av kopior.

    Han angriper särskilt Homeros och hans beskrivningar av gudarna,
    som framstår som alltför mänskliga i sitt svek och sitt lättsinniga leverne.
    Inte heller skildringen av Akilles gråt vid vännen Patroklos död finner nåd hos Platon. Sådant anstår inte gudar och hjältar,som borde framstå som förebilder för människorna.

    Platon är rationalist,
    han tror att kunskapen är medfödd
    och grundar sig på förnuft och tänkande.

  • Aristoteles
    är Platons förnämsta lärjunge,
    men har delvis en annan uppfattning,
    inte minst gäller det synen på konsten.
    • Aristoteles menar att konstens uppgift är att fånga
      "det allmänna i det enskilda".
      Konsten kan alltså lyckas fånga de allmänna idéerna,
      vilka Aristoteles kallade formerna
      och vilka han trodde fanns dolda i de enskilda tingen.
      (jfr uttrycket "informera" - tränga in till formen)
    • Tragedin ansåg Aristoteles vara den förnämsta litteraturformen.
      När vi tar del av huvudpersonens hemska öde
      renas våra känslor genom att överföras
      från vår privata, enskilda situation
      till den tragiska gestaltens lidande,
      som vi lever oss in i utan att själva vara hotade.
      Vi befrias därigenom för stunden från egen sorg och oro
      och upplever i stället en ädlare och angenämare medkänsla.
      Aristoteles kallar denna "rening" för katharsis.

      En annan tolkning är att vi genom att se dessa dramer förstår hur själva livet fungerar och vad som är oundvikligt och vad som går att göra något åt. Därigenom försonas vi med vårt öde. Dramerna visar oss det allmängiltiga.

De tre slagen av litteratur, de tre genrerna, är enligt Aristoteles:

  • epik
    berättande dikt om hjältar och gudar
    (epos - berättelse)

    Gilgamesh, Iliaden, Odysséen är exempel på epos.
    Vanliga stildrag hos Homeros är
    • stående epitet
      en beskrivning återkommer ofta, är "fast"
      ex: den mångförslagne Odysseus
    • Homerisk liknelse
      en särskilt lång och genomförd liknelse
  • lyrik
    metrisk regelbunden vers framförd till lyra.
    Sapfos dikter är goda exempel
  • dramatik
    • komedin
      drama med "lyckligt" slut
      Liksom tragedin hör komedin nära samman med Dionysoskulten.
      Komedi betyder komos-sång
      och med komos menades "uppsluppet följe".
    • tragedin
      drama med "tragiskt" slut
      Tragedi betyder bocksång och Aristoteles tolkar namnet så att dramats kör ursprungligen utgjordes av satyrer i bockgestalt.

De stora tragediförfattarna:

  • Aiskylos
    använder sig av två skådespelare på scenen samtidigt
    samt en kör som berättar om sådant som händer utanför scenen.
    • Orestien
      är den enda fullständigt bevarade trilogin (tre verk).
      Den består av:
      • Agamemnon
        som berättar hur Agamemnon återvänder från Troja och blir mördad av sin hustru Klytaimnestra
        och hennes älskare Aigistos.
        En orsak är att han offrat dottern Ifigenia,
        som botgöring för att han dödat en av Artemis hjortar.
      • Gravoffret
        som skildrar hur Agamemnons son Orestes
        hetsas av sin syster Elektra
        att hämnas mordet
        genom att döda sin mor och dennes älskare.
        Titeln anspelar på det offer Elektra
        och palatsets kvinnor frambär
        för att hedra den döde Agamemnon.
        (Freud använde sig en tid av termen Elektrakomplex
        för att hitta en motsvarighet till Oidipuskomplexet).
      • Eumeniderna
        återger hur Orestes jagas av samvetskval
        personifierade i hemska hämndandar, erinnyer,
        spelade av kören.
        Till slut blir han frikänd av gudinnan Athena
        och erinnyerna förvandlas till
        eumeniderna (de välvilliga)
  • Sofokles
    använder sig av tre skådespelare och en kör.
    Hans dramer är mästerligt uppbyggda
    med ständigt stegrad spänning och obönhörligt framåtskridande
    mot den tragiska höjd- och vändpunkten,
    peripetin - omkastningen
    • Kung Oidipus
      skildrar hur Oidipus sig själv ovetande
      i enlighet med oraklets spådom
      dödat sin far Laios och äktat sin mor. Iokaste
      Dramat återger hur han i jakten på Laios baneman
      till slut inför sig själv och alla andra
      blottlägger den hemska sanningen.
      Iokaste hänger sig och Oidipus sticker ut sina ögon.
    • Antigone
      är den fristående fortsättningen.
      Bakgrunden är
      att Oidipus söner kämpat inbördes om makten.
      De har beslutat att regera ett år var,
      men när Eteokles år har gått
      vägrar han att lämna över styret till brodern Polyneikes.
      Denne drivs i landsflykt och återvänder med en här som belägrar staden Thebe.
      Tillslut försöker bröderna avgöra tvisten med tvekamp,
      vilket leder till att båda stupar.

      Dramats konflikt
      är att härskaren Kreon, brödernas morbror,
      påbjuder att fosterlandsfienden Polyneikes
      skall ligga obegravd.
      Systern Antigone kan inte acceptera detta
      utan för att ge sin bror dödsro
      kastar hon mull över hans obegravda lik.
      Hon ertappas och blir dömd att levande begravas.
      Men Kreon själv drar därmed olycka över sig.
      Hans ende son och efterträdare, Antigones trolovade Haimon,
      begår självmord liksom hans mor, Eurydike, Kreons maka.
      Kreon har drivit sina maktanspråk för långt och väckt gudarnas vrede.
      Eftervärlden har fascinerats av kvinnogestalten Antigone,
      som för sin övertygelse trotsar övermakten.
  • Euripides
    är den tredje av de stora tragöderna.
    Han är tekniskt sett en nydanare och kan lösa en tilltrasslad situation
    med hjälp av gudaingripande - deus ex machina.
    Han är den store kvinnopsykologen i grekisk dramatik:
    • Medea
      är dramat om kvinnan som skänkt sin hela kärlek
      åt en man som sviker.
      Hennes hämnd blir fruktansvärd,
      hon dödar inte bara sin rival utan också
      de två halvuxna söner hon har med sin man Jason
    • Hippolytos
      har Phaedra som huvudperson.
      Hon är gift med hjälten Teseus
      men blir förälskad i sin styvson Hippolytos
      (som Teseus har med sin förra hustru amasondrottningen Hippolyte).
      Hippolytos stöter henne emellertid ifrån sig i avsky.
      Phaedra tar sitt liv men lämnar efter sig en skrivelse,
      där hon beskyller Hippolytos
      för att ha våldfört sig på henne.
      Teseus straffar sonen med döden
      och märker för sent sitt misstag.

Fatalism:

Gemensamt för aktörerna i dessa dramer är att de alla på något sätt kämpar mot sitt öde. Att som t ex Oidipus tro sig kunna undgå sitt öde, eller lägga sitt öde i sina egna händer är hybris, eller övermod, den enligt grekerna värsta av alla synder.

En komediförfattare:

  • Aristofanes
    • Lysistrate
      som handlar om hur kvinnorna kärleksstrejkar för att få slut på det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten
      och hur de faktiskt lyckas.


 

Tillbaka till Komvux Gotland